okej jag återvände.

sen jag slutade blogga i augusti 2006 har det hänt mycket. jag har börjat hata bloggar, modebloggar i synnerhet. jag har slutat på eniro, jag har flyttat till uppsala, jag har läst 20 p sociologi, jag har börjat pendla till sthlm, jag har gjort slut, blivit ihop, gjort slut fler gånger än jag minns, varit sjuk i två omgångar. bloggarna har exploaterat sen sist, och jag förstår fortfarande inte grejen egentligen. men jag har förstått att dom som bloggar är de som vill ha bekräftelse och uppmärksamhet (ehm) vad annars? hur mycket intressant har man att berätta om sitt liv egentligen? ibland åker jag till stockholm och går på föreläsningar i kriminologi, annars sitter jag på kära hum c och läser i biblioteket. och tiden som blir kvar spenderar jag på någon nation eller i mitt kök och dricker blåbärste med lizette. men jag har ett behov av att skriva av mig igen, och jag undviker helst att göra det på communitys. men.. jag tänkte egentligen citera en annan blog, nämligen pluras. alltså, i lördags var jag stressad för jag skulle åka till juridiska biblioteket och försöka förbereda mig på mina 15 poäng som jag ska tenta av nästa helg, när jag fastnade framför stinareprisen på svt. alltså, laleh. vad hade hon tagit? jag förstod absolut ingenting av vad hon pratade om, hon svamlade ut helt på varenda fråga hon fick, utan att besvara den. nu i efterhand har jag förstått att jag delade uppfattningen med fler, åtminstone med plura...

"Laleh intervjuas, hon brister ut i sång allt som oftast, detta är bortklippt i den version som ni ser, ärligt talat så lallar Laleh på så det står härliga till, och publiken applåderar, själv fattar jag ingenting, jag är väl normalbegåvad, men jag förstod inte varför publiken applåderade, jag bara konstaterade, jag är ett Pucko och alla andra är genier. Jag är nu så röksugen så jag börjar få syner, stora tobaksfält flimrar förbi, högerbenet börjar rycka, och en svart Amerikansk elitsoldat entrar scenen. Jag hör hur min mage börjar knorra, och elitsoldaten berättar hur han blivit tillfångatagen i Irak och hur hans kompis dödas inför hans ögon, jag sneglar på klockan, kan inte va långt kvar nu, Stina slänger in en fråga till mig, det är dags för den hjärtliga avrundningen. Vad sa hon, försöker jobba mig tillbaks i matchen, nåt om kläder, börjar svamla om strumpor, och visar upp mina H&M strumpor, elitsoldaten nickar, Annika skrattar och Laleh börjar antagligen sjunga igen, publiken applåderar, Laleh återgår till nirvana, och jag till koma, sambaorkestern puttrar igång, äntligen, men låten tar aldrig slut, no cigg untill Mud Club, och när det efter sju sorger och åtta bedrövelser är slut och jag är på väg ut [...]"

för er som missade det; http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=786418
i didn´t get it.